Jag förstår inte hur ett halvt år, 6 månader, 182 dagar har kunnat gå så snabbt när det känns som att kan vara max en månad sedan.

Kanske bör man se det positivt, att tiden faktiskt går trots att det inte känns så.

Kanske är man rädd att släppa taget för att man är rädd glömma.

Man känner sig så ensam trots att så många känner samma sak.

Så många frågor och funderingar utan svar...

Så många tårar utan tröst...

Vad gör man med den gränslösa kärlek som inte längre går att visa öga mot öga?

 

Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar.

Det finns alltid någonting som kopplar till dig, vi delade så mycket.

Saknad och älskad i oändlighet, finaste Farfar och bäste vän!