Idag skulle min underbara Farfar ha fyllt 78 år.

Skulle vi spola tillbaka tiden ett år skulle vi hitta en tjej med ett brustet hjärta och en påtaglig ångest. En tjej som förbannade livet på grund av dess orättvisa. Det finns ingen rättvisa i att människor som vi älskar mitt allt kan slitas ur våra händer.
Det är ju trots allt våra gemensamma högtider som påminner oss om den misär vi lever i.

För ett år sedan var min uppfattning om vad en bra dag var, det var en dag utan tårar. Mina tankar var hos Farfar varje dag, flera gånger per dag.
I början var det svårt att ta in omvärlden eller att ens tänka på något annat.
Det tog nästan ett år innan chocken hade lagt sig.
Tiden läker inte alla sår, men det blir bättre med tiden.
Idag skrattar jag och ler varje dag, men det kommer även de dagar då det trillar en och annan tår, då tankarna ger en svindel och saknaden är hjärtskärande. Men, dessa dagar är också värdefulla. De visar att vi är mänskliga och på att kärleken består.

Min kärlek till min Farfar var, är och förblir ändlös.