Kommer inte vara aktiv på bloggen på ett hemskt bra tag som det känns nu.

Fick det besked som jag kanske fruktat allra mest i hela mitt liv.
Älskade Farfar.
Det finns nog ingen jag kommer ge så mycket tårar.
Det rinner helt oavbrutet. I 4 timmar nu.
Mitt hjärta blöder.
Jag har en stor klump i halsen, tungt att andas och varenda liten cell i mig gör ont.
Min absolut bästa vän och förebild, det var och är du.

Så många gånger som jag drömt mardrömmar om att jag förlorat dig, och nu har detta blivit verklighet.
Men förlora dig kommer jag aldrig göra helt, jag håller dig så hårt i mitt hjärta.

Jag förstår ingenting.
Jag skulle göra vad som helst, för att få dig tillbaka, om det så bara var för en minut.

Fan vad jag hatar döden, och fan för att livet ska vara så förbannat orättvist.
Man kan inte göra ett smack för att förändra situationen.

Alla planer och löften, de är bara borta på en sekund.

Varför är det alltid de mest godhjärtade människorna som lämnar en först?